Nordic Poems

maitri

Here's a thread for nordic poems :






Alene for deg

Der brænder et lys i natten,
det brænder alene for meg,
og puster jeg til det, saa flammer det op
og flammer alene for meg.--
Men taler du stille, og hvisker du tyst,
er lyset plutselig mere enn lyst
og brænder dypt i mitt eget bryst
--alene for deg.--

(Tove Ditlevsen, dansk dikter,fra Pigesind, dikter utkom i 1939, skrevet da hun var femten år gammel)





Detalj av usynlig novemberlandskap


Midt i det skoddeland som heter jeg
står det et gammelt veiskilt uten vei.

Det står og peker med sin morkne pil
mot skoddemyrer og mot skoddemil.

Jeg leter fåfengt etter navn og tegn.
Alt alt er visket ut av sludd og regn.

Det stod en gang det sted jeg skulle til.
Når ble det borte og når fór jeg vill?

Jeg famler som en blind mot dette ord
som skulle vist meg veien dit jeg bor.

Midt i det skoddeland som heter jeg
står det et veiløst skilt og skremmer meg.

(Inger Hagerup, norsk dikter)





Emily Dickinson

Meget spinkel. Meget liten.
Alltid sirlig kledd i hvitt.
Gjennom huset trippet hennes
veloppdragne pikeskritt.

Tørket støv og vannet blomster
med små travle husmorhender.
Bakte brød. Gikk tur i parken
og skrev brev til slekt og venner.

Kjærlig søster. Lydig datter.
Slik var dagens dukkelek.
Men den skjulte ilden herjet.
Og det stumme skriket skrek.

Og bak jomfruburets låste
dør og lette blondekapper
lå en fremmed ingen kjente.
Altfor ensom. Altfor tapper.

Lå en kald kirurg og lyttet
til sin egen nakne smerte.
Og mens puten kvalte skriket
obduserte hun sitt hjerte.

(Inger Hagerup)





Vårkveld i Mars

Rør ikke ved mitt hjerte i dag.
Våren har gjort det alt.
Bølger av gammelt nederlag
kysser det hardt og salt.

Bølger av nederlag og savn.
- Trodde jeg det var borte?
Si ikke noe. Nevn ikke navn.
Våren har nettopp gjort det.

Noe har våknet.
Det svir av seg selv
verre enn sult og tørst.
Rør ikke ved mitt hjerte i kveld.
Våren har vært her først.

(Inger Hagerup)






Dagen svalnar...

I
Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

(Edith Södergran, (1892-1923), poet, Finland.)





Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.



(Karin Boye, svensk poet, ur diktsamlingen "Härdarna")





Episode

Det hændte, at lykken blev altfor nær,
så den lignede smerte lidt mer end den skulle,
og alle kærtegn blev intet værd;
vi to blev ene i angst og kulde.

Ja, vi blev ene, skønt vi var to,
en verden knustes da du forlod mig,
så kom den tomme og milde ro,
og alles øjne var gode mot mig.

Og timer kom som en dunkel hær
af store, lydløse nattefugle;
til sidst blev smerten så dyb og sær,
at den lignede lykke en lille smule--.

(Grethe Risbjerg Thomsen, dansk dikter)

biko

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

maitri

Lovely! Speaking of "kulor", by the way:

Vårherres klinkekuler

Jeg drømte at Vårherre var en pode
med reven brok og skrubbsår på hver legg.
Jeg så ham klinke kuler med vår klode
i muntre sprett mot universets vegg.

Han klinket, han var glad og det var sommer
og solen tente lys i farget glass.
Og tusen kloder rislet fra hans lommer
for i Vårherres lommer er det plass.

Og klodene fikk danse, sveve, trille
til glede for hans hjerte og hans syn.
Så ble han distrahert, og glemte spillet:
En sommerfugl strøk vingen mot hans bryn!

Å for en dag å fange sommerfugler!
Det vakreste av alt han hadde skapt.
På marken lå Vårherres klinkekuler
og følte seg alene og fortapt.

Omsider kom han, trett som alle poder
når det er kveld og leken har vært sen.
Han lå på kne og samlet sine kloder.
Da så han at han hadde mistet en.

«Den lille blå! Den minste av dem alle!»
Han lette under gress og sten og hekk.
«Og den som var så blank i solefallet!»
Men mørket kom, og kulen – den var vekk.

Det var vår egen Jord som var blitt borte,
og natten lå der nattekald og våt.
Og Gud gikk hjem og hutret i sin skjorte.
Og jeg kan ikke minnes om han gråt.

Og vi som av den lille jord er båren
og tror at intet teller uten den,
får drømme at Han leter mer i morgen
og håpe at Han finner oss igjen.

~ Erik Bye, norsk dikter og artist ~



And here's another favourite:


Danse mi vise, gråte mi sang

Vinden blæs synna,
og vinden blæs norda,
lyset og skuggen
er syskjen på jorda.
Sommarn er stutt,
og vintern er lang.
Danse mi vise,
gråte min sang.

Innunder yta
glir moldmørke årer.
Blåveisen blømer
i gråbleke vårer.
Livstrua bryt gjønnom
tela og tvang.
Danse mi vise,
gråte min sang.

Friarar er vi
om vona er lita.
Nynn om a Berit
så får du a Brita.
Drøm på din sten
at du sit på et fang.
Danse mi vise,
gråte min sang.

Somme er fattige
somme er rike.
Bare te slut er vi jamsi's
og like.
Vegen er lystig
og vegen er vrang.
Danse mi vise,
gråte min sang.

(Einar Skjæraasen, norsk dikter)